Det mest smärtsamma idrottsögonblicket jag upplevt på plats var en solig vårdag i maj 2003. Wembley Stadium var stängt för ombyggnad så League One (då Second Division) play-off finalen skulle spelas på Millennium Stadium i Cardiff mellan Pride of London: Queens Park Rangers mot just Cardiff.

Vi äntrade morgontåget på Paddington Station för en tre timmars färd rakt västerut till Cardiff i Wales. Att walesarna avskyr engelsmännen ligger djupt rotat och de menar själva att de är the true Britons. Vilket för övrigt var ett ständigt återkommande ämne i vår grupp. Steve Cakebread som var av walesisk härkomst hävdade att han minsann var den sanne britten. Ungefär vid tredje pinten på matchdagar brukades ämnet avhandlas mellan engelske Mark och walesiske Steve. Faktiskt ganska underhållande.

Tågresan var glädjerik, tusentals blåvita segerrusiga supportar skulle segra i ett annat land. Det kändes som att vi drog ut i krig. Ett festligt inslag på resan var en sång om sheepshaggers. Det var klart vi skulle vinna.

Sammandrabbningar skulle undvikas till varje pris, så vid ankomsten till Cardiff Central fick vi poliseskort till våra pubar. Vi stärkte oss med steak and kidney pie och öl, och vi började sjunga.

Matchen drog igång. Fotbollen var krampaktig engelsk fotboll på en lite lägre nivå. Men visst var det krig. Det var Wales – England för att hårdra det. Mest kamp och inga finesser i första halvlek och inga mål. I pausen stötte jag på Terrell Forbes (vår högerback) morsa i baren. En svart frodig kvinna som jag ett par dagar tidigare sett på bussen i Peckham (nära nog en No Go-zone på den tiden) stolt bärande sin sons matchtröja. Ett otroligt sammanträffande. Terrell Forbes morsa och jag var enhälligt överens om att visst skulle vi segra.

Andra halvlek började, QPR förde spelet utan att skapa några egentliga målchanser. Tiden gick, tacklingarna flög. Det kändes som större än VM-finalen. 70.000 på läktarna sjöng. Det blev förlängning. Ställningskriget fortsatte, lagen tog ut varandra. Bara det inte blir straffar, tänkte jag.

Fortfarande mållöst och andra förlängningskvarten börjar. Ingen av lagen släpper till något… tills i 115:e minuten. En boll lyfts över vår mittback Danny Shittu och plötsligt är en Cardiffspelare helt fri och lobbar bollen i mål. 1-0 till Cardiff! Som förlamad ser jag matchen spelas klar. Det enda jag ville ha var straffsparkar. Jag bad till en Gud som inte lyssnade.

Vi lämnade arenan som i ett töcken.

På tågresan hem till London var det tyst som i graven. Man kunde höra en knappnål falla. Vad jag minns mest från färden var att någon prasslade med en tidning. ”Hur kan man läsa tidningen nu?” minns jag att jag tänkte.

Jag hade ont i flera dagar.

Eurovision Song Contest 2023

Redan förra sommaren då hustrun och jag semestrade på Gotland låg något i luften. Man kunde se det med blotta ögat. Intill vårt middagsbord satt Loreen med sin syster. Hon strålade och åt och drack som en vinnare. Man kände att något stort var på gång.

Grattis Loreen.