Hockey-VM

Ingen har väl undgått att det i dagarna pågår ett hockey-VM. Varje kväll i ett par veckor har det varit timslånga sändningar med försnack, mellansnack och eftersnack till precis alla matcher i ett hockey-VM som ingen spelare vill vara med i.

Där sitter SVT:s programledare, en studioexpert, två gästexperter och ett par experter som tar pulsen vid rinken. Outtröttliga vevar de på, inget missas. Jag specialgranskade Mikael Rehnberg, som normalt är klockren i rollen som expert, och tyckte mig se luften gå ur honom i någon periodpaus. För hur intresserad kan han rimligtvis vara av att ens ödsla några tankar och funderingar kring Ungern-Kazakstan (tror jag det var). Axlarna sjönk ihop, och det var plågsamt att se hur han fick tvinga sig att säga något klokt medan han längtade långt långt bort. Men det är ett jobb som ska göras. Mot betalning. Då får man bita ihop.

Som med all sport avgörs matcher ofta av rena tillfälligheter, kalla det för flyt eller tur, mer än så är det faktiskt inte. Men det är förstås något som experterna aldrig kommer att uttala. Det finns alltid en smart förklaring eller klok analys till varför en match slutar 3-2 istället för 2-3. Det gäller att få tittarna att tro på vad som sägs, experterna pratar i termer för att få behålla sina jobb till nästa års hockey-VM. I maj månad och värmebölja.

Tankar kring hockey-VM 2023:

  • Jag saknar Jofas hjälmar och vita munskydd på spelarna.
  • Tre Kronors fula kycklinggula tröjor bör bytas mot en vuxnare mattare gul färg.
  • Fenomenet hockeyspelare med bakvända kepsar i intervjuer har antagligen något med manlighet att göra.
  • Slagsmål i rinken har alltid fascinerat mig. Ett intresse som föddes 1976 med fighten Lou Nanne – Stig Salming.
  • Jag blev oerhört förtjust i förbundskaptenen Sam Hallams friska hår. En sådan volym och lyster!

Rapport från huvudstaden

Reparatör på väg. Jag har aldrig sett honom, men verkar alltid vara på språng. Han har onekligen häcken full.

Rulltrapporna i lokaltrafiken står nämligen stilla. Överallt – varje dag. ”Reparatör på väg” lyser det i rött.

De dagar jag ska ta mig från Midsommarkransen till kontoret i Kista (Europas Silicon Valley) är det inte frågan om utan när jag springer på en trasig rulltrappa. Bland det mest ovärdiga ögonblicken i lokaltrafiken är när man ska kämpa sig upp från den blå linjen i katakomberna till den röda via det långa rullbandet på T-centralen i eftermiddagsrusningen. Det är total trängsel, alla vill hem, men rullbandet rör sig inte ur fläcken. Kalabalik.

I veckan begav jag mig till Flemingsberg station med ett planerat byte vid Södra station. På vägen ner till pendeltåget dök den så förhatliga skylten upp ”Reparatör på väg”. I värsta morgonrusningen fick trafikanter på väg både upp och ner stångas blodiga i en trång trappa. Kalabalik II.

I tidsnöd till läkarbesöket ( kroppen avvecklas i min ålder) hastade jag vidare från stationen och möts av ”Reparatör på väg” på den kilometerlånga (något överdrivet) rulltrappan upp till marknivå. Ville man nå Huddinge sjukhus den dagen fick man lov att knata hela vägen upp. Absolut inget för den hjärtsvage.

Det slutade med att jag fick be om ursäkt för sen ankomst till utsatt besökstid. Ovärdigt.

färsk bild

Bäst på Instagram

Francis Bourgeois, trainspotter i UK. Denne unge man besitter en glädje och entusiasm som en annan kanske inte längre förfogar över. Underbart redigerade filmklipp när han med tårar i ögonen vinkar på passerande favorittåg. Full av livsglädje är han.

Följ francis_bourgeois43. Man blir glad!

Smärtsamt

Det mest smärtsamma idrottsögonblicket jag upplevt på plats var en solig vårdag i maj 2003. Wembley Stadium var stängt för ombyggnad så League One (då Second Division) play-off finalen skulle spelas på Millennium Stadium i Cardiff mellan Pride of London: Queens Park Rangers mot just Cardiff.

Vi äntrade morgontåget på Paddington Station för en tre timmars färd rakt västerut till Cardiff i Wales. Att walesarna avskyr engelsmännen ligger djupt rotat och de menar själva att de är the true Britons. Vilket för övrigt var ett ständigt återkommande ämne i vår grupp. Steve Cakebread som var av walesisk härkomst hävdade att han minsann var den sanne britten. Ungefär vid tredje pinten på matchdagar brukades ämnet avhandlas mellan engelske Mark och walesiske Steve. Faktiskt ganska underhållande.

Tågresan var glädjerik, tusentals blåvita segerrusiga supportar skulle segra i ett annat land. Det kändes som att vi drog ut i krig. Ett festligt inslag på resan var en sång om sheepshaggers. Det var klart vi skulle vinna.

Sammandrabbningar skulle undvikas till varje pris, så vid ankomsten till Cardiff Central fick vi poliseskort till våra pubar. Vi stärkte oss med steak and kidney pie och öl, och vi började sjunga.

Matchen drog igång. Fotbollen var krampaktig engelsk fotboll på en lite lägre nivå. Men visst var det krig. Det var Wales – England för att hårdra det. Mest kamp och inga finesser i första halvlek och inga mål. I pausen stötte jag på Terrell Forbes (vår högerback) morsa i baren. En svart frodig kvinna som jag ett par dagar tidigare sett på bussen i Peckham (nära nog en No Go-zone på den tiden) stolt bärande sin sons matchtröja. Ett otroligt sammanträffande. Terrell Forbes morsa och jag var enhälligt överens om att visst skulle vi segra.

Andra halvlek började, QPR förde spelet utan att skapa några egentliga målchanser. Tiden gick, tacklingarna flög. Det kändes som större än VM-finalen. 70.000 på läktarna sjöng. Det blev förlängning. Ställningskriget fortsatte, lagen tog ut varandra. Bara det inte blir straffar, tänkte jag.

Fortfarande mållöst och andra förlängningskvarten börjar. Ingen av lagen släpper till något… tills i 115:e minuten. En boll lyfts över vår mittback Danny Shittu och plötsligt är en Cardiffspelare helt fri och lobbar bollen i mål. 1-0 till Cardiff! Som förlamad ser jag matchen spelas klar. Det enda jag ville ha var straffsparkar. Jag bad till en Gud som inte lyssnade.

Vi lämnade arenan som i ett töcken.

På tågresan hem till London var det tyst som i graven. Man kunde höra en knappnål falla. Vad jag minns mest från färden var att någon prasslade med en tidning. ”Hur kan man läsa tidningen nu?” minns jag att jag tänkte.

Jag hade ont i flera dagar.

Eurovision Song Contest 2023

Redan förra sommaren då hustrun och jag semestrade på Gotland låg något i luften. Man kunde se det med blotta ögat. Intill vårt middagsbord satt Loreen med sin syster. Hon strålade och åt och drack som en vinnare. Man kände att något stort var på gång.

Grattis Loreen.

Fråga doktorn

Häromkvällen levererades det ny förtroendeingivande fakta om astma i favoritprogrammet Fråga doktorn. Jag fick en guldstund. Samspelet mellan tre behagliga kvinnorna i studion var fint att skåda. Mycket spännande hade hänt de senaste åren gällande behandling av svår astma. Det är en ny era för astmatiker helt enkelt. Som masochistisk astmatiker/ hypokondriker gottade jag mig åt all information kring nya läkemedel och att forskarna nu verkligen är något på spåren. Allt lät väldigt hoppfullt.

Astma är inte längre bara en sjukdom, det finns flera astmatyper! Vi närmar oss något som kallas precisionsmedicin som skräddarsys efter patienterna. Jag ser framför mig ett pulshöjande läkarbesök på Liljeholmens vårdcentral för nya undersökningar och provtagningar. Kanske ny medicin?! Jag tycker om att gå till doktorn. Jag älskar uppmärksamheten. Jag. Jag. Jag.

Programmet tar emot många tittarfrågor. Vilket är fascinerande med tanke på att i 85% av fallen slutar med att doktor Karin rekommenderar att kontakta vårdcentralen. Herregud, knölen i nacken kan ha vuxit sig dubbel i väntan på ett eventuellt svar. Det är givet att man ringer vårdcentralen direkt!

Dessutom, kan man verkligen lita på den som säger sig vara frisk när vi vet att det finns fler kroppsliga och själsliga sjukdomar än det finns människor på planeten? Klart man är sjuk.

Ny bok

Trots programmets underhållningsvärde måste man medge att tomrummet efter före detta programledaren Suzanne Axell är svår att fylla. Hon var en gigant, en naturkraft. Gudskelov har fröken Axell många strängar på sin lyra; hon har nyligen släppt en bok med slagkraftig titel som faktiskt känns riktad direkt till mig. För vem vill inte sätta fart? Eller bara få det härligare?!

God save the King

Jag slog på teven igår och tittade på en kunglig kröningsprocess. Först lite förstrött men jag sögs snart in. Hela ceremonin kändes surrealistisk. Bisarr rent av! En Kung skulle krönas.

Man kan tycka vad man vill om spektaklet. Som London-Adam skrev ”Support for the British Monarchy at an all time low apparently… Wealth from centuries of imperial plunder, pretty much an aristocratic family mafia is the impression of them to many…”

Charles stod på knä med bibeln i knät och svor en ed. Flera svärd och spiror hanterades. Och en skotsk gammal sten. Särskilt charmigt var att han blev insmord på huvudet, bröstet och händerna med olja gjord på oliver från Olivberget i Jerusalem. Fint ska det va.

Den tunga St Edwards krona svajade ett ögonblick på Charles huvud innan den satt som en smäck. Sedan ställde jag mig upp och utropade ”God save the King”. Det var ett mäktigt ögonblick.

Vi fick också höra den nya versionen av världens vackraste nationalsång innan den krönte Kungen och Drottningen gled iväg i en vagn av guld. Bisarrt som sagt.