Låt oss aldrig glömma Alan Wilks som tisdagen 10:e oktober 1967 gjorde alla målen i Queens Park Rangers 5-1 seger i ligacupen mot Oxford United. Ett klubbrekord som står sig än idag. Alan Wilks plockades från lillebror Chelsea, men blev aldrig den målmaskin klubben hoppades på. I engelska termer blev han en s k ”one hit wonder” i o m de fem målen i en och samma match. Vissa påstår att den stackars Alan fick till och med ta emot mer glåpord än dagens Lyndon Dykes!

Alan Wilks spelade 50 matcher för Londons stolthet och gjorde 14 mål innan han såldes till Gillingham 1971.

Magkänslan – enkelheten i en näst intill fysisk upplevelse som inte förmedlar annat än ja-nej eller rätt-fel. Enligt forskning vid Florida State University är magkänslan faktiskt mer än en känsla, och därför något att förlita sig på. Genom åren har jag lärt mig att min intuition är pålitlig. Manlig intuition är väl så utvecklad som kvinnlig. Det finns forskning på det med.

De gånger jag inte lyssnat på just magkänslan har det gått snett. Som den gången då företaget skulle bjuda på julmiddag för att vi skulle lära känna våra nya avdelningskollegor. Jag försökte tänka hur farligt kan det vara? Medan andra var eniga om hur kul detta skulle bli larmade magen hela vägen till restaurangen. Då ska ni veta att jag tillhör den skara av människor som tycker att prata inför publik är värre än döden. Det här skulle bli något liknande.

Det var bordsplacering, jag hamnade bland okända, pulsen steg. En servitör iförd tomteluva log kryptiskt och fyllde på våra glas, det bådade sannerligen inte gott. Jag kramade händerna under bordet.

Plötsligt föll servitören ihop på golvet. Han krampade en kort stund, och stelnade. Stendöd! Men otroligt nog skulle det bli värre. Restaurangägaren äntrade scenen, lugnade alla middagsgäster med att vi just skådat inledningen på en mordgåta, och att en afton av rollspel (improvisationsteater med främlingar) tagit vid. Herregud! Under tallriken fann jag vidare instruktioner. Jag skulle agera som en Casanova för att lösa mordet på en servitör som inte alls var död, han stod nu på båda benen och borstade av sig. Rollspel! Om servitören ändå bara hade dött. Det var just detta magen hade varnat mig för. Jag fylldes av samma skräckkänsla som när jag mot min vilja tvingades spela tomtefar i Hamre skolas tredje klass julshow.

Aldrig har jag svept ett vinglas så fort. Jag bad genast om påfyllning. Det flimrade för ögonen. Jag satt vid utgången och övervägde på allvar om jag skulle fly. Ovärdigt, javisst, men ändå bort från allt. Samtidigt menade krögaren att det skulle bli en kul kväll, ett minne för livet. Det blev en fasansfull kväll. Jag tuggade julskinkan men kände ingen smak, jag drack mer vin men förblev nykter. Och i rollen som Casanova kom jag aldrig ur startgroparna. Självmedvetenheten var total.

Tiden stod still. Till sist gjorde jag i min tilldelade persona ett tamt försök till flirt. Jag stakade mig, det lät beklagligt. Kvinnan såg skräcken i mina ögon och log barmhärtigt. Den före detta döde servitören fjantade nu omkring vid borden i tomteluva. Jag ville slå honom på käften.

Förkrossad sneglade jag mot utgången medan krögaren eldade på oss. Han ville verkligen att vi skulle ha skoj, se oss skratta i grupp. På slutet tror jag att vi sjöng Räven raskar över isen, men helt säker är jag inte. Allt var ett enda töcken.

Allt detta hade jag kunnat undvika om jag bara lyssnat på magen.

Magen är din vän. Magen är sanningen.

Klockan 21:59 ringde det på dörren. Jag öppnade och Ahmed räckte över ett litet paket. Jag tackade och stängde dörren. Med ett par öl innanför västen brottades jag för ett ögonblick med betygsättningen.  

I fredags satt hustrun och jag och väntade på en ekologisk utkörning (jag såg framför mig en man på cykel) av en babysitter (dottern Alicia Alison är fem månader). Jag fick ett sms vid 16 som menade att nu var det nära. Nyfiket klickade jag på länken och kunde på en karta följa en grön ekologisk bil snirkla runt över hela Hägerstensåsen. Det var spännande att följa Ahmeds (chaufförens namn enligt appen) förehavanden en fredagskväll medan jag drack en öl och åt nötter till På spåret.

En minut i 22 ringde det på dörren. Ahmed såg helt utmattad ut men kostade ändå på sig ett leende. Han räckte över ett skitlitet paket. Jag fattade ingenting. Besviken slet jag upp försändelsen. Däri låg nästrimmern Babybliss (Bäst i test 2023) jag alldeles glömt bort att jag beställt.

Jag fick ett till sms – det var viktigt att betygsätta leveransen. Innerst inne var jag ganska missnöjd över den uteblivna babysittern, och att vi fick vår leverans allra allra sist. Vi hade trots allt suttit och följt den ekologiska bilen i sex timmar… det tog på krafterna. Först var jag på vippen att ge leveransen en 2a i betyg, samtidigt som jag inte ville att chauffören på något sätt skulle hamna i knipa. Så jag svalde förtreten och kunde inte annat än att ge Ahmed en 5a av fem möjliga stjärnor. Under Egna kommentarer (som de gärna såg att jag fyllde i) skrev jag ”En otroligt fin leverans. Kanske den bästa”.

Jag sprang på tysken, min nye kompis, på gymmet. En verkligt glad och härlig kille på alla vis, men det var en sak jag störde mig lite på… när han skämtade så gjorde han det på min bekostnad! Vilket får anses vara ett märkligt beteende, för vi har ju inte hunnit bli världens bästa kompisar, ännu. Det var absolut inget elakt, men tillräckligt för att få mig att känna mig obekväm. Borde jag påtalat att jag kände mig kränkt (vilket ligger i tiden)? Som den svensk jag är skrattade jag med, jag tror att han inte märkte nåt. Kanske blev jag utsatt för a german sense of humour.

Dröm

I veckan hade jag en fin dröm. Jag drömde att Torkel Bohjort liknade mig med Ernst Günther till de som inte kände till mig. När jag frågade Torkel varför han gjord det så svarade han: – Men det stämmer ju. Ni är lika mustiga båda två. Tycker det var fint sagt.

Jag har alltid känt mig obekväm med fenomenet high-five. I min ungdom hände det emellanåt att någon oförhappandes höjde handflatan mot mig och en känsla av att inte riktigt hänga med infann sig. Efter någon sekund ramlade dock polletten ned och jag mötte den öppna handflatan med min. En livsbejakande high-five hade utförts.

För den oinvigde är high-five, denna för mig märkliga företeelse, en handgest där två personer slår ihop sina handflator med fingrarna uppåt och på så sätt yttrar framgång. Uttrycket syftar på att gesten utförs högt uppe och på handens fem fingrar. Det är oklart exakt när fenomenet uppstod, men man kan slå fast att det skedde någon gång på 60- eller 70-talet. Definitivt i USA.

Vid en period i mitt liv var jag särskilt utsatt. Jag hade precis flyttat från Cambridge till London, och det var min nye ungdomlige chef Gilbert som i tidigt skede började plåga mig. Av någon outgrundlig anledning envisades han med en high-five på morgonen när jag klev in på kontoret. Inte nog med det; han kallade mig ”Marre” också. Gilbert var från Stockholm, kanske hade det något med saken att göra.

Jag vande mig aldrig vid det där high-fivandet, det var något jag mot min vilja blev indragen i. Så för att inte bli den där konstiga killen från Norrland som vägrar göra high-five svalde jag förtreten. Varje morgon överrumplades jag av ”Good morning Marre” och möttes av en handflata. Ytterst besynnerligt. Men jag teg och anpassade mig, jag ville så gärna behålla min anställning. Trots att high-five är hankönade apors lägsta form av hälsning (vissa av dem använder teckenspråk nu) var jag ändå beredd att göra vad som helst för att få stanna i den förlovade staden London.

Ett foto på X (f d Twitter) gjorde nyligen fenomenet till någon form av rörelse: Tanken var att sätta kamerans självutlösare på två sekunder, kasta upp telefonen i luften och hoppas att kameran fångar ögonblicket när man framför spegeln ger sig själv en high-five. Vissa verkar ha lyckats – andra inte; med kraschade telefoner som resultat vid de tappra försöken.

Det sägs att genom att utföra high-five kan en period av smidighet bevaras, manövern ska tydligen också öka motivationen. Det kan mycket väl ha varit så att Gilbert såg min håglöshet när jag klev in på kontoret på morgnarna. När det begav sig förstod jag ingenting, kanske ville den gode Gilbert bara vidmakthålla flytet på vår avdelning. Förvirrad och obekväm höjde jag handflatan för att vara till lags.

Tack och lov var det länge sedan jag utsattes för förfarandet. Faktum är att Folkhälsomyndigheten idag direkt avråder denna manöver. Det tackar vi för.

I måndags var jag på konsert. Jag såg Elvis Costello spela och sjunga för 19:e gången (fanatism grundar sig sällan på förstånd). Den här gången i Filadelfia Convention Center för ynka 1200 riksdaler. När jag såg honom för första gången i Eriksdalshallen 1980 betalade jag 75 spänn. Jag måste erkänna att den spelningen blev något av en besvikelse, Elvis körde mest nytt material från ett kommande album som ingen människa dittills hade hört. Mest minnesvärt var när Ebba Grön och Dag Vag värmde upp med Staten och kapitalet till tusen galna punkare, eller fler.

Jag fann på internet (där finns allt och lite till) en fantastisk sammanställning på Sveriges alla spelningar. Bockade för 15 av dem och lade till tre spelningar i London plus en i Roskilde 1995. Jag kan ha missat någon. Maffigaste konserten var den på Royal Albert Hall 1999 med Burt Bacharach och symfoniorkester. Värt att nämna är att jag innan konserten gnuggade armbåge med självaste Elliott Smith (som sedermera tog sitt liv) i trängseln vid pissrännan. Det är sånt man aldrig glömmer.

Konserten i måndags innehöll flera höjdpunkter: pianoversionen av Accidents will happen (jag kan fortfarande inte avgöra om jag föredrar den eller originalversionen), ömsinta akustiska versionen av Veronica (jag har aldrig varit speciellt förtjust i poppiga originalet), beatbox-versionen av Watching the detectives, sånguppvisningen i I still have that other girl, suggestiva When I was cruel No2 där han till publikens stora jubel listigt smyger in ”See that girl, Watch that scene, digging the Dancing Queen”. Den dova ljudmattan till I want you var heller inte dum, och svartsjukedramat blev om möjligt ännu mörkare. Dessutom är Elvis en stor underhållare. Han satt inne på ett antal festliga anekdoter.

Mitt favoritalbum? Det skiftar. Just nu är det Get Happy!! Ett album som är hårt komprimerat tidig Elvis Costello & The Attractions där de når sin absoluta dynamiska potential. Ett band som skapat ett specifikt sound, precis tillräckligt annorlunda för att få allt att låta som om det är Get Happy!! och ingenting annat.

Det finns så mycket information inpackad i varje låt – textmässigt, musikaliskt – så man baxnar. Jag har alltid föredragit 10 exceptionellt bra låtar över 20 mycket bra låtar. Men hur otroligt det än kan låta innehåller Get Happy!! 20 exceptionellt bra låtar. Inte en enda sekund är bortkastad. Albumet har heller ingen mittpunkt, inget ögonblick som tävlar om att vara någon slags signatur. Jag försöker till och med finna något fel med ordningsföljden på låtarna, men som med allting annat är den fläckfri. Som en magnet dras jag från låt till låt; hela vägen från inledande Love for tender till avslutande Riot act (som för övrigt självaste Jakob Hellman sjungit för bara mig backstage på Gumpels Café Lucia 1992 där Tomas Froms hade ett finger med i spelet. Det är också sånt man aldrig glömmer) där Elvis sliter ut hela sitt hjärta:

Forever
It doesn’t mean forever anymore
I said forever
But it doesn’t look like I’m gonna be around much anymore

Som nybliven förälder är det onekligen en intressant tid att befinna sig i.

När vår avkomma klockan 03:26 fått mjölk och bytt till nya fräscha blöjor borde hon känna sig nöjd. Men istället för att tacksamt somna om drar hon utan pardon med hela familjen in i vargtimmen. Hon blir ostyrig, viftar förskräckt med händerna och gråter hysteriskt. Kanske cirkulerar tankarna kring matpriserna, kriget i Ukraina och koranbränningarna eller något annat svårlösligt, vad vet jag.

Avkommans varierande nivåer av klagan och tandagnisslan både fascinerar och förfärar. När man tror att gråten är på väg att ta slut växlar fröken upp och åstadkommer ett skri som tar sig innanför huden på en. Och när jag sitter och kippar efter luft övergår den obehärskade gråten till ännu en nivå som kan liknas vid ett kallt repetitivt mekaniskt ljud som skär rakt igenom märgen. Ett omänskligt ljud som skrämmer mig. I natt bläddrade jag förtvivlat i boken ”Leva med barn” och fastnade på kapitlen Kolik och Gråt och skrik. Det är tydligen ”normalt” att bebisar skriker hysteriskt i perioden 0 – 3 månader. Precis där befinner vi oss nu.

Så där ligger jag i sängen och accepterar, försöker ta det som en man medan natt blir till morgon. Till sist somnar hon, flickebarnet jag satt till världen, i ren utmattning. Jag ligger klarvaken. Nu är det min tur att grubbla kring matpriserna, Ukrainakriget, koranbränningarna och självfallet Queens Park Rangers fortsatta kräftgång i Championship. Just i den stunden känns allt bara orättvist.

Trots att Alicia Alison kräks, skriker, bajsar, gnäller och gråter hysteriskt om vartannat fylls jag av en outtömlig villkorslös kärlek jag aldrig tidigare upplevt. Livet är ett mysterium.

”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”

– Ingemar Bergman

Jag tycker om att gå till doktorn. Oftast har det känts nödvändigt, kanske mest för att stilla min oro, bli lugnad. När det kommer till sjukdomar är livlig fantasi inte alltid till sin fördel. Kanske är jag hypokondriker, kanske söker jag spänningen. Oavsett älskar jag uppmärksamheten: Jag. Jag. Jag. Jag!

Min förre husläkare på Kungsholmen, Karl-Patrik, var nog lättad när jag bytte vårdmottagning. Han hade botat (lugnat) mig otaliga gånger genom åren. I takt med besöken förbyttes gradvis det varma leendet i ett blekt och plågat ansiktsuttryck när han välkomnade mig. Jag tröttade nog ut den stackarn, det var som att han slutade bry sig. Karl-Patrik kapitulerade inför mina ögon.

Min nuvarande husläkare är dock vass. Han tog emot mig med öppna armar. Han älskar astma och lyssnar uppmärksammat på allt vad jag har att säga. Vi har utan överdrift ett verkligt fint samspel. Efter första mötet kunde jag inte låta bli att googla hans udda namn. Visst, född i Transsylvanien(!), och har representerat Sverige i värja vid fyra olympiska sommarspel! Jag insåg att det minsann var ingen dussinläkare jag hade att göra med. När jag en gång skulle förnya ett recept (jag har många) råkade jag klicka på en länk och fick se noteringarna från mitt besök: ”Patienten resonerar klokt”. Jag blev alldeles varm, ja, nästan generad, och förstod att den här läkaren måste jag vara rädd om.

Jag kan ändå sakna den digitala tavlan i det kvalmiga väntrummet från åren i London. Jag var barnsligt förtjust i när det blev min tur: ”Mr Lundberg” stod det med gula stora bokstäver, och jag fick den respekt jag så förtjänade.

Det mest traumatiska besök jag upplevt var på King’s College Hospital när jag motvilligt lät mig övertalas att ta ett HIV-test när jag var där i ett annat ärende. En svart kvinna i lika svart kostym ställde ner sin attachéväska och såg allvarligt på mig. Hennes svårbegripliga byråkratisk engelska skrämde mig och fick mig att känna mig smittad. Jag förstod att nu skulle jag dö. Stunden var ytterst obehaglig. Sittande med korslagda ben och armar försökte jag värja mig så gott det gick. Jag hörde mig själv säga ”I feel dizzy” innan jag svimmade. Och då hade jag inte ens sett skymten av någon spruta.

Så ett läkarbesök kan visst vara absolut spännande.

Det har framkommit att Mick Jones (The Clash för den oinvigde) var med på inspelningen av Pump it up 1978!

Någon, på Twitter förstås, hävdade att Mick Jones tackade nej till att delta vid inspelningen av låten för att undvika rykten att han blivit medlem i The Attractions. Legendaren hade nöjt sig med att spela gitarr på en av rockvärldens bästa B-sidor Big Tears.

Nu hävdar Elvis Costello själv, på Twitter förstås, utan att avslöja några detaljer kring inspelningen, att gitarren hörs på versionen av Pump it up som släpptes för ca två år sedan med spansk sångare.

Spotify fyller sin funktion vid tillfällen som dessa. På originalet från 1978 som klockar in på 3:16 är inte gitarren med. Men visst hör vi Jonesys omisskännliga gitarrspel (den sjungande chefredaktören länkade mig) på den spanska versionen de sista tolv sekunderna.

Innebär det då att Mick Jones var med när Pump it up spelades in? Eller lades gitarren på vid ett senare tillfälle?! Oklart, allt höljt i dimridåer. Detta är inget annat än häpnadsväckande stoff inför sommaren 2023. Definitivt något att fundera kring i den stekande solen. Frågorna är många, svaren är få.

Gällande Mick Jones har jag själv stött på honom tre gånger.

Första gången hamnade jag bakom honom vid en cashpoint på Brixton High St sommaren 2000. Jag fick inte fram ett ord. Vad skulle jag rimligtvis kunna säga utan att låta som en idiot? Mick tog sina sedlar och försvann. Jag skyndade efter.

Efter en stund insåg jag vad jag höll på med, det kändes inte friskt. Jag tvingade mig själv att avbryta förföljningen av Mr Jones. Inne på Marks & Spencer såg jag honom försvinna i myllret vid strumpavdelningen.

En annan gång tog jag honom i hand utanför Loftus Road. Fotbollens Mecka.

Sista gången gnuggade jag armbågen med honom på Craven Cottage i bortamatchen mot Fulham i ett ösregn utan tak. Han såg ut som en blöt hund.

Konsten att fira

Kan inte annat än glädjas åt Jack Grealishs trippel av titlar. Få förunnat. Och han har firat. Hårt.

Så hårt att det sticker i ögonen på förbundskaptenen Gareth Southgate, som själv inte hade mycket att fira under sin fotbollskarriär. Personligen saboterade han min festkväll när han brände straffen mot Tyskland 1996. Otröstlig cyklade jag hem från Georg-Henrics, på den tiden Bollnäs hetaste uteställe.

Jack hann också med en mellanlandning på Ibiza efter finalmatchen mot Inter innan han flög hem. Hans uppfriskande firande visar bara att han är lika dödlig som oss alla. En människa.

Jag har fått en ny kompis. På gymmet. En tysk.

Det har hänt att jag sneglat på honom vid de fria vikterna. Jag är inte hundra på att övningarna utförs med rätt teknik, men det är inte något han lägger någon större fokus på. Tysken stönar manligt och verkar totalt orädd.

En dag började han prata med mig. Han pratade om än det ena än det andra. Jag kan lugnt påstå att jag för första gången i mitt liv pratade om andra världskriget med en tysk. Vi hade ett fint och förståeligt samtal i omklädningsrummet. Halvvägs in i samtalet bjöd han mig dessutom på en Dumleklubba.

Vi var eniga om att nazismen var ett elände, men han var mest förgrymmad över var de fick efter kriget: Ministeriet för statssäkerhet – STASI, som han inte hade mycket till övers för.

Jag vet inte om tysken sorterar sina böcker/ CD-samling i alfabetisk ordning, färgordning eller kronologisk ordning i en evig loop. Kanske organiserade han marscher som pojke när de andra barnen lekte kurragömma. Kanske är jag fördomsfull. Oavsett var det ett oförglömligt möte med en man av världen.

Succession

Jag är halvvägs in i säsong 4 och jag kippar efter luft.

Senaste avsnittet innehöll en oerhörd nerv. En långt utdragen ångestframkallande scen där de dysfunktionella avkommorna försöker sig på att säga något upplyftande på telefonen till sin sjuke och eventuellt döende pappa som befinner sig på ett plan. En pappa de i det närmaste hatar men vill åt hans miljarder. Bland det absolut bästa jag sett på länge.

En enda hög av paranoida karaktärer där ingen kan lita på någon. Kolossalt obekvämt och påfrestande som tittare.