Exil är berättelsen om en ung man i södra London kring millennieskiftet. Med en nyfikenhet för elektronisk musik och kemiska substanser tar livet en vändning.

Boken skildrar den kaotiska tid som följer i Brixton för Edvard och flickvännen där möten med fascinerande människor ger nya intryck och tankegångar. I röran erfar han också en omtumlande tripp till Rio de Janeiro. Favoritlaget i västra London följer han hängivet, motgångarna till trots.

I ett virrvarr av experimenterande av rekreationella substanser ställs tillvaron på kant. i jakten på lyckan sätts kärleken på prov. Gränsen mellan att njuta av eller att fly från livet har ofrivilligt suddats ut.

Exil är underhållande och provocerande, och samtidigt en sorglig historia om svårigheten att hitta rätt i livet.

Läs ett utdrag ur boken.

UTDRAG EXIL

I detta förtrollande ögonblick känns allting bra. Så där bra som det en gång alltid gjorde. Den entusiastiska och oskuldsfulla tiden som barn. En tid man tog alltför given. Jag iakttar Brian och jag ser en glad liten pojke. Med rosor på kinderna och solsken i blick har han fått tillbaka livsgnistan. Vi förenas i ett kemiskt skratt. Men ändå ett skratt. Vi skrattar så tårarna rinner. Ett gott skratt förlänger livet.

– This is crazy. I’m buzzin’ man.

Till sist lägger sig skrattanfallet och vi kommer till sans. Ser först på varandra och sedan på den urdruckna konjaksflaskan. Vi är vid det här laget duktigt berusade men ändå med skärpan i behåll.

Tiden går fort när man har trevligt men det har blivit dags att bege sig. Jag mår alldeles för bra för att tacka nej när Brian bjuder på en sista lina. Tar emot den ihoprullade tiopundssedeln och snörvlar i mig.

– One for the road.

Vi drar på oss ytterkläderna och kliver ut i den friska höstluften. Brian hoppar in i sin Range Rover och vi säger hejdå. Jag ber honom hälsa den australiensiska skådespelareliten som är på tillfälligt besök i stan och har lagt en beställning. Socialarbetare Brian jobbar extra med att leverera varor.

Elektrisk går jag mot busshållplatsen. Jag är övertygad om det slår gnistor kring mig i mörkret när jag vinkar in nästa buss.

Kliver på påtänd. Anstränger mig för att verka normal när jag hittar en plats längst fram på ovanvåningen. Stoppar i hörsnäckorna och trycker på play. Jag är inte trött längre. Jag vibrerar. Mitt högra ben stampar igång. Jag höjer volymen.