Jag har alltid känt mig obekväm med fenomenet high-five. I min ungdom hände det emellanåt att någon oförhappandes höjde handflatan mot mig och en känsla av att inte riktigt hänga med infann sig. Efter någon sekund ramlade dock polletten ned och jag mötte den öppna handflatan med min. En livsbejakande high-five hade utförts.

För den oinvigde är high-five, denna för mig märkliga företeelse, en handgest där två personer slår ihop sina handflator med fingrarna uppåt och på så sätt yttrar framgång. Uttrycket syftar på att gesten utförs högt uppe och på handens fem fingrar. Det är oklart exakt när fenomenet uppstod, men man kan slå fast att det skedde någon gång på 60- eller 70-talet. Definitivt i USA.

Vid en period i mitt liv var jag särskilt utsatt. Jag hade precis flyttat från Cambridge till London, och det var min nye ungdomlige chef Gilbert som i tidigt skede började plåga mig. Av någon outgrundlig anledning envisades han med en high-five på morgonen när jag klev in på kontoret. Inte nog med det; han kallade mig ”Marre” också. Gilbert var från Stockholm, kanske hade det något med saken att göra.

Jag vande mig aldrig vid det där high-fivandet, det var något jag mot min vilja blev indragen i. Så för att inte bli den där konstiga killen från Norrland som vägrar göra high-five svalde jag förtreten. Varje morgon överrumplades jag av ”Good morning Marre” och möttes av en handflata. Ytterst besynnerligt. Men jag teg och anpassade mig, jag ville så gärna behålla min anställning. Trots att high-five är hankönade apors lägsta form av hälsning (vissa av dem använder teckenspråk nu) var jag ändå beredd att göra vad som helst för att få stanna i den förlovade staden London.

Ett foto på X (f d Twitter) gjorde nyligen fenomenet till någon form av rörelse: Tanken var att sätta kamerans självutlösare på två sekunder, kasta upp telefonen i luften och hoppas att kameran fångar ögonblicket när man framför spegeln ger sig själv en high-five. Vissa verkar ha lyckats – andra inte; med kraschade telefoner som resultat vid de tappra försöken.

Det sägs att genom att utföra high-five kan en period av smidighet bevaras, manövern ska tydligen också öka motivationen. Det kan mycket väl ha varit så att Gilbert såg min håglöshet när jag klev in på kontoret på morgnarna. När det begav sig förstod jag ingenting, kanske ville den gode Gilbert bara vidmakthålla flytet på vår avdelning. Förvirrad och obekväm höjde jag handflatan för att vara till lags.

Tack och lov var det länge sedan jag utsattes för förfarandet. Faktum är att Folkhälsomyndigheten idag direkt avråder denna manöver. Det tackar vi för.