Det har framkommit att Mick Jones (The Clash för den oinvigde) var med på inspelningen av Pump it up 1978!

Någon, på Twitter förstås, hävdade att Mick Jones tackade nej till att delta vid inspelningen av låten för att undvika rykten att han blivit medlem i The Attractions. Legendaren hade nöjt sig med att spela gitarr på en av rockvärldens bästa B-sidor Big Tears.

Nu hävdar Elvis Costello själv, på Twitter förstås, utan att avslöja några detaljer kring inspelningen, att gitarren hörs på versionen av Pump it up som släpptes för ca två år sedan med spansk sångare.

Spotify fyller sin funktion vid tillfällen som dessa. På originalet från 1978 som klockar in på 3:16 är inte gitarren med. Men visst hör vi Jonesys omisskännliga gitarrspel (den sjungande chefredaktören länkade mig) på den spanska versionen de sista tolv sekunderna.

Innebär det då att Mick Jones var med när Pump it up spelades in? Eller lades gitarren på vid ett senare tillfälle?! Oklart, allt höljt i dimridåer. Detta är inget annat än häpnadsväckande stoff inför sommaren 2023. Definitivt något att fundera kring i den stekande solen. Frågorna är många, svaren är få.

Gällande Mick Jones har jag själv stött på honom tre gånger.

Första gången hamnade jag bakom honom vid en cashpoint på Brixton High St sommaren 2000. Jag fick inte fram ett ord. Vad skulle jag rimligtvis kunna säga utan att låta som en idiot? Mick tog sina sedlar och försvann. Jag skyndade efter.

Efter en stund insåg jag vad jag höll på med, det kändes inte friskt. Jag tvingade mig själv att avbryta förföljningen av Mr Jones. Inne på Marks & Spencer såg jag honom försvinna i myllret vid strumpavdelningen.

En annan gång tog jag honom i hand utanför Loftus Road. Fotbollens Mecka.

Sista gången gnuggade jag armbågen med honom på Craven Cottage i bortamatchen mot Fulham i ett ösregn utan tak. Han såg ut som en blöt hund.

Konsten att fira

Kan inte annat än glädjas åt Jack Grealishs trippel av titlar. Få förunnat. Och han har firat. Hårt.

Så hårt att det sticker i ögonen på förbundskaptenen Gareth Southgate, som själv inte hade mycket att fira under sin fotbollskarriär. Personligen saboterade han min festkväll när han brände straffen mot Tyskland 1996. Otröstlig cyklade jag hem från Georg-Henrics, på den tiden Bollnäs hetaste uteställe.

Jack hann också med en mellanlandning på Ibiza efter finalmatchen mot Inter innan han flög hem. Hans uppfriskande firande visar bara att han är lika dödlig som oss alla. En människa.