Jag har fått en ny kompis. På gymmet. En tysk.

Det har hänt att jag sneglat på honom vid de fria vikterna. Jag är inte hundra på att övningarna utförs med rätt teknik, men det är inte något han lägger någon större fokus på. Tysken stönar manligt och verkar totalt orädd.

En dag började han prata med mig. Han pratade om än det ena än det andra. Jag kan lugnt påstå att jag för första gången i mitt liv pratade om andra världskriget med en tysk. Vi hade ett fint och förståeligt samtal i omklädningsrummet. Halvvägs in i samtalet bjöd han mig dessutom på en Dumleklubba.

Vi var eniga om att nazismen var ett elände, men han var mest förgrymmad över var de fick efter kriget: Ministeriet för statssäkerhet – STASI, som han inte hade mycket till övers för.

Jag vet inte om tysken sorterar sina böcker/ CD-samling i alfabetisk ordning, färgordning eller kronologisk ordning i en evig loop. Kanske organiserade han marscher som pojke när de andra barnen lekte kurragömma. Kanske är jag fördomsfull. Oavsett var det ett oförglömligt möte med en man av världen.

Succession

Jag är halvvägs in i säsong 4 och jag kippar efter luft.

Senaste avsnittet innehöll en oerhörd nerv. En långt utdragen ångestframkallande scen där de dysfunktionella avkommorna försöker sig på att säga något upplyftande på telefonen till sin sjuke och eventuellt döende pappa som befinner sig på ett plan. En pappa de i det närmaste hatar men vill åt hans miljarder. Bland det absolut bästa jag sett på länge.

En enda hög av paranoida karaktärer där ingen kan lita på någon. Kolossalt obekvämt och påfrestande som tittare.